Under 1800-talet hade vinodlarna och vinhandlarna i Beaujolais för vana att kommersialisera sin skörd mycket tidigt.
Denna sedvänja fortsatte med några skiftningar ända fram till det andra världskriget.
 

Pôle Oenologique de Beaujeu

I Pôle Oenologique et Touristique de Beaujeu (Les Sources de Beaujolais) skildras på ett mycket bra sätt Beaujolais historia när det gäller transporten av vinet. Beaujolais kallades "Lyons tredje flod" med hänvisning till sin popularitet och det faktum att vinerna nådde gallernas huvudstad via flodvägar.

Ett dekret från den 9 november 1951 stadfäste praxis att få ut vinet tidigt på marknaden.
Det är då Beaujolais Nouveau gör sitt verkliga intåg i Paris, och liksom i Lyon - tack vare passionen hos de unga journalister som lär känna Beaujolais - blir det snart älsklingsvinet på Paris bistroer.
 
Redan 1960 var volymen på Beaujolais Nouveau uppe i 40 000 hl. Av denna produktion kommersialiserades endast tre fjärdedelar.
 
Det är under detta årtionde som, uppdykande från ingenstans, den berömda slogan "Beaujolais Nouveau har anlänt" gjorde sin världsomspännande resa.
 
Buren under denna fana vinner Beaujolais Nouveau snabbt de fransktalande länderna i Europa - Schweiz och Belgien - och sedan också de engelsktalande länderna som Storbritannien.
 

Omändringar kom slag i slag (förordningar och dekret). Kontrollen av kvaliteten på Beaujolais Nouveau blir ännu strängare: en särskild kommission tillsätts 1974 för att provsmaka och godkänna om vinerna uppfyller de uppställda kriterierna.
Inför den fantastiska framgången för Beaujolais Nouveau måste man också göra förändringar för att möjliggöra att hela världen samma dag skall ha tillgång till "sin" Beaujolais Nouveau.
1985 sker en ändring av det datum som Beaujolais Nouveau släpps ut på marknaden. Traditionellt bestämt till den 15 november blir datumet hädanefter den tredje torsdagen i november.
 

Sedan stod länderna på andra sidan Atlanten i tur - USA och Kanada - liksom Tyskland (mycket stor köpare av Beaujolais för närvarande) och Nederländerna.
Under 80-talet fortsatte Beaujolais på sin framgångsrika väg och blev ytterligare internationaliserat genom öppnandet av den australiensiska marknaden 1982, sedan Japan och Italien under 1985. Idag är Japan det exportland som konsummerar mest Beaujolais Nouveau.
90-talet blev det årtionde då de sydostasiatiska marknaderna skulle öppnas (särskilt Sydkorea, Thailand, Taiwan): de lätta och fruktiga vinerna passar perfekt till det asiatiska köket.

Alltsedan 1995 märks ett ökande intresse från de forna öststatsländerna, (såsom Polen, Ungern, Kroatien, Tjeckien och Rumänien) att vara med i den stora festen när Beaujolais Nouveau anländer.
Sydamerika med Brasilien (på 12:e plats 1997) blir en viktig destination.
 
Tack vare stora framgångar i Shanghai 1997 presenterades Beaujolais Nouveau vid en stor officiell tillställning på hotell de la Paix i Shanghai i november 1998. Detta år skulle dessutom komma att bli det år då Beaujolais Nouveau klättrade upp på Kinesiska muren. 1999 gjorde vinet sin officiella entré i trojka i Moskva. År 2000 öppnade sig dörrarna till Seoul i Sydkorea. 2001 kom turen till Thailand med en lyckad introduktion som genomfördes i Bangkok. Sedan 2002 stärker Inter Beaujolais, vinodlarnas förening, sin ställning i de central- och östeuropeiska länderna.
 

"Beaujolais" och "Beaujolais Villages" äger den avundsvärda egenskapen att kunna konsumeras tidigt. Denna egenskap beror på olika faktorer:

En snabbmognande druvsort, som ger små, mycket fruktiga druvor.

En traditionell vinifiering med hela druvklasar som bevarar aromämnen från druvorna.

En världsunik logistik som gör att man på några timmar kan expediera mer än 50 miljoner flaskor till mer än 150 länder.

Ett magiskt vin, ett festvin, multikulturellt och mycket franskt på samma gång, som anpassar sig till alla typer av konsumtion, till alla kök samtidigt som det är en ambassadör för det franska sättet att leva.
 
Ett utmärkt verk som bör nämnas i sammanhanget är "L'histoire du Beaujolais Nouveau" (på franska), som utkom i september 2002 på förlaget Larousse, skrivet av Gilbert Garrier.