Före den romerska invasionen var Beaujolais befolkat av galliska stammar: Eduens i norr, Ségusiaves i söder, uppblandade med Ligurier. Från den pre-keltiska epoken finner man ännu bevis i form av några stendösar och bautastenar.
 
I St. Romain des Îles, längs Saônefloden, förberedde sig Karl den stores söner att dela Europa genom upprättandet av Verdunfördraget 843.
 
Men Beaujolais historia börjar redan i början av 900-talet. Omkring 967 grundade en viss Bérard (eller Béraud) - en stor jordägare - och hans hustru på sitt slott Pierre Aigüe, (i Haute Vallée de l´Ardières), ett kapell som följande sekel skulle bli la Collégiale Notre Dame de Beaujeu. Det tycks som om det var under deras arvingars herradöme som namnet Beaujeu dyker upp (från Bellijacum eller Belligoci?), och att ur detta sedan länsherregodset Beaujolais utvecklats.
 
Genom en mängd strider mot grannarna - mot ärkebiskopsdömet Lyon, Comtes du Forez, Comtes et Evêques de Macon - utvidgade länsherregodset sina gränser, genom växelvisa framgångar och bakslag. Under åtskilliga sekel ändrade sig gränserna ständigt. På 1100-talet nådde man ända fram till Loire i väster, överskred Saône i öster på 1200-talet och nådde ända fram till Lyons omgivningar. Utvidgningarna var inte enbart resultatet av vapenmakt utan det handlade också om skickliga allianser och lämpliga äktenskap.