Det klassiska schemat för kommersialisering är följande:
 
Vinet produceras av vinodlarna eller via kooperativen. I det sistnämnda fallet sänder medlemmarna i kooperativet sina druvor till kooperativet som sköter vinifieringen.
 
Vinodlarna och kooperativen säljer sedan i allmänhet ganska tidigt sitt vin i bulk till vinhandlare, från och med slutet av oktober för Beaujolais Nouveau till någon gång under våren för Beaujolais Crus.
 

Konsten för en vinhandlare är att blanda olika cuvéer från samma ursprungsbeteckning för att få ett vin som motsvarar en viss stil. Vinegendomarna är små och har ingen möjlighet att motsvara efterfrågan från exempelvis de stora kedjorna.
 

Vinhandlaren tappar vinet på butelj och säljer sedan vinet under sitt eget märke. Ibland kommer vinet enbart från en viss egendom, vilket då framgår av etiketten.
 
Lägg märke till att man i Beaujolais - i motsats till i Bordeaux - endast får nämna ordet "chateau" på etiketten om det finns ett verkligt slott på egendomen.
De 20% som inte säljs via vinhandlare säljs av vinodlare som önskar marknadsföra vinet under sitt eget namn.